Hjärtat.
Hjärtat är fascinerande. Jag har inte riktigt tänkt på det förens nu.
Hjärtat är ju ett organ som pumpar runt blodet men samtidigt så är det ett organ som är helt kopplat till känslorna. Jag kan genom tankar och känslor få mitt hjärta att slå snabbare. Det är inga fysiska saker utan bara sådant som jag har inom mig som får det att slå snabbare.
Mår jag dåligt känslomässigt så märks det ganska tydligt eftersom jag får ont i hjärtat.
Jag tycker att det är häfitgt att hjärtat kan få en känslomässig smärta att kännas så mycket verkligare genom att förkroppsliga den. Har man ont i hjärtat så påverkar det hela kroppen, allt blir jobbigt.
På samma sätt så blir allting väldigt enkelt när man känner glada känslor, helt plötsligt blir det som att hjärtat blir starkare och gör att man klarar av i princip allt.
Det jag vill säga är att jag tycker att det är otroligt att ett organ som ska se till att blodet i kroppen pumpas runt är så kopplat till människans psyke. Hur man kan höra vad någon annan känner bara genom att lyssna på dennes hjärtslag.
Desire - Under Your Spell
Äntligen är Don Draper tillbaka.
Det var en lite konstig dag idag. Efter fikarasten på eftermiddagen, runt två-tiden, blev jag riktigt illamående. Så där illamående jag brukar bli när jag varit på Gröna Lund eller Liseberg, det som var så konstigt var att jag inte hade gjort några konstigheter överhuvudtaget under dagen. När skolan var slut gick jag upp till korridoren och tänkte muntra upp mig med det nya Mad Men-avsnittet men skolans trådlösa internet laggade bara. Det var en mycket mörk timma där på eftermiddagen med illamående och ingen möjlighet att komma ut på internet. Just då kändes det som att jag ville dö. Tack och lov så gjorde jag inte det. Efter ett tag blev faktiskt det mesta bra. Internet började funka så att jag kunde få ner mitt underbara Mad Men-avsnitt och illamåendet började släppa. Jag tog då och åt middag, den var inte jätteavancerad. Jag stekte lite aubergine och åt baguettebröd som jag bakade under helgen. Det smakade gott i alla fall. Efter det var jag duktig för jag bytte lakan, tvättade och dammsög mitt rum.
När mitt rum var färdigstädat och sängen nybäddad så var det äntligen dags för det som jag i princip längtat efter hela dagen. Mad Men. Det var så underbart, avsnittet var en och en halv timme långt. Vilket betydde att jag i en och en halv timme kunde få njuta av bedårande kläder och interiörer, en resa till 60-talet och den ljuvligt komplexa Don Draper. Jag är fullt medveten om att Don Draper är ett svin, speciellt mot kvinnor, men dels så är han så snygg att jag skiter i hur vidrig han är och sen så anser jag faktiskt att han inte är så vidrig alla gånger. Jag kan många gånger förstå varför Don är som han är, de flesta kvinnliga karaktärerna är odrägliga och bortskämda så jag känner bara att Don gör rätt, han har ingen skyldighet att hålla på och gulla med dem hela tiden. Nej jag gillar Don, han är komplicerad, smart, snygg och när han är med sina barn är han faktiskt trevlig.
Nu ska jag, tro det eller ej, försöka sova. Jag har fortfarande lite huvudvärk kvar så jag tror sömn kan vara bra. God natt.
Oblivion
Kom in till min simpla boning för att mötas av min vän ångesten.
Jag har eventuellt rekord i depp-utan-riktig-orsak denna kväll. Jag är liksom apatisk och lite stingslig. Jag rekommenderar ingen kontakt med mig. Än en gång har jag en massa saker jag borde göra men som jag skjuter upp på obestämd tid. Sen är det försent. Jag har till exempel inte städat i mitt rum en ända gång sen i julas. Alla mina kläder ligger antingen kvar i min resväska eller i ett berg på min skrivbordsstol. Att komma in i mitt rum är bara ett sätt att bli påmind hur dålig jag är.
Born To Die.
Ingenting.
Jag känner mig mentalt borta. Hela förra veckan hade jag praktik och då hade jag ju en anledning att stiga upp på morgnarna. Det har jag inte nu. daNu ligger jag bara här i soffan och gör ingenting. Jag vaknade runt halv tio och sen dess har jag inte riktigt orkat göra någonting. Som vanligt vill jag göra en massa saker men min kropp säger emot, den är för trött.
Det är så jobbigt för det är ju fint väder så jag borde ju åtminstone gå ut på en liten promenad. Jag borde också duscha, kanske läsa en bok, sticka, fålla mina handdukar m.m. Det är mycket borden men ingen vilja.
Jag vill inte göra någonting just nu, bara ligga här apatisk. Jag har inte ens någon lust att kolla på någon tv-serie eller film.
I like to get into that pretty head. Just to see, to see if you are dead.
Vi har världens sämsta oboy (det är typ Icas) här hemma. Den smakar inte som oboy ska smaka och den har jättesvårt att blanda ut sig med mjölken. Snacka om moodkiller. Här är man liksom sugen på oboy och vill ta sig ett stort glas innan man går och lägger sig men så möts man bara av en besvikelse.
Annars då. Jag tror att jag har cancer eller nåt. Jag har nämligen för andra gången sen jag kom hit ont i magen. Inte normalt ont som man kan få utan denna smärta sträcker sig från precis under revbenen ner till under naveln. Jag kan verkligen inte förstå vad detta beror på.
Nu ska jag ta och sova. Imorgon måste jag upp tidigt eftersom jag har praktik denna vecka. Så jag kan inte riktigt ligga på latsidan och sova bort halva dan.
För övrigt. Jag är inne i en extrem Blur-period nu, plus att jag har börjat lyssna på Pet Shop Boys igen.
Annars då. Jag tror att jag har cancer eller nåt. Jag har nämligen för andra gången sen jag kom hit ont i magen. Inte normalt ont som man kan få utan denna smärta sträcker sig från precis under revbenen ner till under naveln. Jag kan verkligen inte förstå vad detta beror på.
Nu ska jag ta och sova. Imorgon måste jag upp tidigt eftersom jag har praktik denna vecka. Så jag kan inte riktigt ligga på latsidan och sova bort halva dan.
För övrigt. Jag är inne i en extrem Blur-period nu, plus att jag har börjat lyssna på Pet Shop Boys igen.
Sitter på ett tåg och är lycklig.
Just nu sitter jag på tåget ner till Stockholm. Jag ska vara hemma i nästan två och en halv vecka, jag blir hemma så länge bara för att vi har studieresa imorgon och på fredag, praktik nästa vecka och se efter det så har jag lov. Det ska bli skönt med en lång hemmavistelse.
Sen kan jag berätta att jag är jättelycklig just nu. Jag har nämligen fått reda på att Blur ska spela på Way Out West! Jag kan knappt förstå att det är sant. Att se Blur live är något jag har drömt om länge. Jag kommer ihåg hur jag skrev när jag fick reda på att Blur skulle spela i Hyde Park 09, då tänkte jag att det skulle vara den enda chansen jag hade att se dem under denna livstid. Tänk vad fel jag hade. Åh jag är bara så himla glad just nu. Det enda som behövs nu förutom biljetten är sällskap. Jag försöker övertala Ivar att hänga på, han känns som ett säkert kort att ta med sig för han kan uppskatta Blur och han gillar konserter. Han lät hyfsat på när jag frågade honom så det är bra.
Nu är vi i Uppsala. Jag ska sluta skriva nu för jag lovade min mamma att jag skulle ringa när vi var här.
Det värsta som kan hända är att bli medioker.
Jag känner att det värsta som finns är att vara är medioker. Att vara en sådan där total medelmåtta som inte sticker ut åt något håll alls, varken är superdålig eller ett geni. Bara vara där i mitten och inte göra någonting. Jag vill inte vara en medelmåtta, medelmåttor finns det redan tillräckligt av här i världen. Jag vill kunna lämna något typ av avtryck efter mig så att folk faktiskt minns mig. Problemet just nu är att jag verkligen känner mig som en medelmåtta. Jag började tänka på mina betyg och konstaterade att de känns otroligt mediokra och värst av allt är mina poäng från högskoleprovet; 1.0 - det mest medelmåttiga poäng man kan ha, precis mittemellan. Men det är inte bara mina betyg som får mig att känna mig medioker utan det är så mycket mer. Just nu sitter jag och ångrar att jag inte gjorde mer saker när jag var yngre (gick på högstadiet och gymnasiet). Varför hade jag inte fler fritidsintressen och umgicks mer med kompisar? Varför gav jag bara upp och blev en soffliggare? Jag vet att det finns en massa saker här i världen som jag hade kunnat göra men jag förstår inte varför jag inte gjorde dessa saker? Nej men det är så mycket i mitt liv som känns mediokert. Jag vill vara lite mer exceptionell men det mest exceptionella med mig är att jag är väldigt allmänbildad vilket i sin tur får mig att känna mig som en besserwisser och dryg. Bortsett från min allmänbildning så finns det inget exceptionellt med mig. Mina favoritkläder är svarta jeans och randiga tröjor, min favoritmusik är pop åt indie-hållet men för att vara indiemusik så är den ganska medioker eftersom det mesta spelas på P3. När jag blir stor vill jag bli det fantastiska yrket lärare. Hur mediokert är inte det? Att vara lärare är verkligen inte ett särskilt speciellt yrke överhuvudtaget. Visst det är användbart men vad fan det är ju inte som att jag kommer påverka världen på något sätt. Inte kommer jag vinna något Nobelpris eller få böcker skrivna om mig? Jag kommer vara en lärare.
Varför vill jag bli lärare? Varför vill jag inte bli skådespelare? Designer? Astronaut? Politiker? Nej jag vill bli lärare, egentligen av den enkla anledningen att jag inte gillar när folk inte kan saker. Sen vill jag inte bo på något speciellt ställe, jag vill bo i Umeå. Visst jag skulle inte ha något emot att bo i New York eller London men det är lite orimligt så jag försöker inte ens få den idén. Varför är jag så feg och vågar inte prova på något nytt och göra något helt galet. Senast jag gjorde något galet var när jag helt själv åkte upp till Abisko i två dagar och delade rum med en kille från Hong Kong och liftade ner till Umeå med en grupp utbytesstudenter. Det var för över ett år sedan. Om jag kunde göra något galet idag (d.v.s. att jag hade en ekonomi som tillät det) så skulle jag åka till Färöarna. På bara några månader har jag lyckats bygga upp nästan en besatthet att åka till Färöarna och bo där ett tag. Jag vet egentligen inte hur jag hamnade på Färöarna men om jag ska tillbaka till att förklara min rädsla för att vara medioker så handlar den om att jag inte vill vara som alla andra. För är jag en medelmåtta så känns det på något sätt som att jag är mindre unik, att vem som helst skulle kunna vara som jag och det vill jag inte.
Det är nog blindtarmen. Eller diabetes. Eller... Hypokondri?
Jag sitter här på mitt rum. Är trött så jag funderar på att gå och lägga mig snart. Kollade på finalen av På Spåret ikväll, rätt lag vann. Jag gillar verkligen På Spåret, synd att det är över nu. Jag gillar frågesport-program när man äntligen kan få användning för sin underliga allmänbildning man har ibland. Ikväll kunde jag frågan om vad ett vävmönster hette, det var sannerligen mig en överraskning att jag skulle klara den frågan. Svaret var gåsöga om någon undrade.
Annars då. Jag tror att jag har blindtarmsinflammation. Jag har till och med vårdguidat det. Hittills har jag inte riktigt symptomen, jag har dock ont i magen och på högra sidan. Men enligt vårdguiden så har de inte riktigt koll på blindtarmen så vad vet dom, chansen att det skulle vara blindtarmen finns faktiskt.
Men ärligt talat är det nog inte blindtarmen, man ska typ ha ont i buken då. Jag har ont precis vid det nedersta revbenet. Har någon någon idé vad det kan vara så hör av dig snarast. Just det, jag har huvudvärk också och jag har haft det snart i ett helt dygn. Dessutom har min urinblåsa tvingat mig att gå på toa mer än normalt öven fast jag inte har druckit mer än vanligt. Kan dessa saker hjälpa till för att fastställa en diagnos mer än att jag är hypokondrisk? Det kanske är diabetes (diabetes har nästan blivit min standard-gissning på sjukdomar)?
Spetstrosor och läppglans.
När jag hade flyttat upp hit till Hälsingland och vävningens förlovade land så fick jag en liten present av min gudmor. Det var lite saker som skulle kunna passa om jag skulle tröttna på vävningen och känna mig lite mer feminim (tror jag det var om jag inte missminner mig). Jag fick två stycken spetstrosor och ett rosa läppglans från Victoria Secret med bubbelgums-smak. För de som känner mig så är dessa saker inget som riktigt skriker "LINA!" Men hursomhelst så fick jag dessa små presenter. När det gäller spetstrosorna så har de legat oanvända längst in i min garderob och bara funnits till hands om alla mina andra trosor varit smutsiga (tack och lov så har jag varit duktig på att tvätta mina kläder här uppe). Är det något klädplagg som jag inte är så är det nämligen spetstrosor.
Bubbelgumsläppglansen har jag dock haft lite lättare att ta till mig (detta kan ju ha och göra med att jag gillar det mesta som finns för läpparna). Jag har det lite då och då. Ibland bara för att mina läppar blir fina av det och ibland för att jag är sötsugen och bubbelgumssmaken smakar gott.
Whenever I hear this song.
När jag hör den här låten hamnar jag i en solig kväll någon gång i maj. När det är tillräckligt varmt att man varken fryser eller svettas och när solen har ett sånt där varmt ljus. Det är sånt där solljus som alltid finns i härliga svenska filmer från 90-talet.
Dock verkar de som har gjort musikvideon till denna underbara låt inte dela min uppfattning kring vilken omgivning denna låt passar bäst i.
Saker jag vill.
- Jag vill att det ska bli vår så att jag kan cykla, fylla år, bli glad av det vackra vädret. Våren är den bästa årstiden den får allt som känts jobbigt under vintern att kännas lätt.
- Jag vill äta middag.
- Jag vill åka hem till Stockholm så jag kan träffa kompisar och få mat som jag inte behövt laga själv.
- Jag vill att det ska bli höst så jag kan börja tänka på framtiden och flytta hemifrån.
- Jag vill klippa håret.
- Jag vill göra mer saker av mitt liv.
- Jag vill kunna gå och lägga mig tidigare så att jag kan stiga upp tidigare på mornarna.
- Jag vill hitta någon person som gillar Blur lika mycker som mig.
Livet utan sociala medier - dag 1
Detta skrev jag förra måndagen då jag hade varit utan Twitter och Facebook i nästan 24 timmar. Vissa saker låter säkert lite överdrivet dramatiska men vem bryr sig? Det är kul att vara dramatisk.
För övrigt så kan jag säga att det var jobbigast den första dagen, efter det var det ganska skönt och avslappnande. Jag blev mycket lugnare (tror jag) och jag fick mycket mer gjort. Jag ska nog göra en liten detox snart igen, kanske om en månad eller så.
Forsa folkhögskola 120130
Jag har snart varit utan Twitter och Facebook i 24 timmar. Det har hänt flertalet gånger att jag gått in på deras hemsidor men snabbt stängt ner fliken så att jag inte ska få för mig att logga in. Redan några minuter efter att jag inaktiverade mitt Twitterkonto så fick jag ett enormt twitter-sug. Jag ville berätta för omvärlden hur jobbigt det är att inte använda Twitter men jag insåg rätt så snabbt att det kan jag ju inte göra eftersom det skulle bryta mina regler för denna vecka.
Jag tror jag vet hur abstinens känns i kroppen. Det liksom spritter i kroppen och det känns som att något ständigt saknas i ens liv. Det låter säkert jättelöjligt det här men vi tänker inte på hur mycket vi faktiskt använder Twitter eller Facebook. Att sluta med Twitter och Facebook är som att sluta dricka vatten.
Alla som skrattar åt mig. Prova själv och se hur svårt det är. När jag berättade det för de i min korridor så trodde de att det hänt något med mig, för varför skulle jag annars besluta att ta bort mina konton, om än så bara för en vecka.
Anledningen till att jag har inaktiverat mitt Facebook- och Twitterkonto är för att jag känner att de båda tog upp mitt liv lite för mycket. Varje gång jag går in på internet så är det första jag gör att läsa igenom min Twitterfeed och läsa allt som händer på Facebook. Så fort jag inte heller vet vad jag ska göra så går jag också in på Twitter eller Facebook och jag behövde egentligen inte göra något, de var där mest som ett sällskap ute i cyberrymden.
Jag kan tillägga att jag idag beslutade att jag även ska ta ett avbrott från all nerladdning av tv-serier och Tumblr. Detta för att dessa två saker också är något som tar upp väldigt mycket tid när jag sitter vid datorn.
Att medvetet valt att avskärma sig från sociala medier har redan börjat ge sin verkan. Jag märker att mitt behov av att bli aktiv blir större och att mitt intresse för att sitta vid datorn blir mycket mindre. Idag trestegs-sick-sackade jag mina handdukar, något som jag skjutit upp i ca två månader men nu är det gjort. Och jag tror faktiskt att det beror på att mitt behov av att vara vid datorn har minskat.
En sak jag dock känner är lite jobbig är vad jag nu ska använda min iPhone till. Mycket av användandet av min telefon har gått till att kolla Facebook och Twitter men nu kommer det kännas som att jag liksom slösar bort min mobil. Hittills har jag inte fått något återfall men jag har känt att det varit på väg några gånger.
Det ska bli intressant att se hur det känns på söndag.
